- Varför känns de som kritik?

Jag kan inte rå för att folk frågar,
Jag berättar gärna vad jag tycker/känner/vet,
Är de fel då eller?
Jag försöker inte va bättre än nån annan ,
Men ibland känns de som att du tittar ner på mig och tycker att jag inte har en anning om vad jag pratar om ,
Och att jag ännu mindre ska dra upp dessa saker.
Ska jag bara vända blicken och gå ?!
Ska jag stå där stum , inte säga nåt för att sen byta samtalsämne när jag inte har svårt för att prata om de?
Jag vet inte , men ibland känner jag att du inte riktigt är den vänn du påstår dig att vara.


Jag saknar lika mycket som alla andra gör,
Jag funderar lika mycket på den dagen som vilken annan normal människa också gör.
Men jag vill inte blunda längre.
Jag vill inte sitta och försvara,
Jag tror på de jag har sagt,
Man får skylla sig själv för dom val man väljer här i världen , iställe för att skylla de på andra.
I vilken värld blir de bättre ?
Inte i den världen han finns i nu iaf.
Varför inte göra livet lite lättare och inse fakta att de är finns ingen att skylla förutom honom.

Det känns som att de jag nu skriver bara är rapakalja, ingen kommer lyssna och ännu mindre förstå,
hur jag känner de ?!
Va de inte jag som va nära?
Va de inte jag som stod där...
Medans alla kolla på , och blunda och bara tyckte synd!?

Jag blir förbannad bara jag tänker på de.

Jag tänker på dig , Du finns i mitt hjärta , varsig nån vill de eller inte.
Ett kapitell i mitt liv som inte fick ett ordentligt avslut.
Samtidigt som jag vill säga " Fyfan för dig" så vill jag säga " att de som hände kanske va de bästa".

<3