Med maten i ungnen och älskling slitandes i köket så känns livet näst intill perfekt nu.
De som fattas just nu är väll pengar, men är de inte alltid de? Mycke vill ha mer.. är de inte så man säger!?

Visst finns de en nervositet som ligger och gror och jag känner av de på alla sätt och vis.
Sammandragningarna har varit en pärs dom här två dagarna, jag får sätta/ lägga mej ner titt som tätt för de drar ihop sig och jag kan ändå inte låta bli att tänka.
Men idag känns faktiskt mycke väldigt lättare, efter att ha pratat med både mormor och mamma så känner jag faktiskt stödet vid min sida på ett helt annat sätt.
Nu börjar jag faktiskt se fram emot de här väldans mycke.
De ska bli så skönt med eget hus, utan grannar , utan hyresvärdar som sätter stopp för alla hemmadrömmar, Egen gräsmatta till sommaren att glassa på , kunna göra ett eget jordgubbsland till sommaren , ställa upp dörren och vädra hela huset , bebis snarkandes i vagnen utanför i friska luften.. ooh, allt.
Få måla om och inreda som vi vill. De börjar frodas lycka i mina tankar iställe för eknomiska bekymmer.

Allt löser sig alltid, eller hur?