Vad är de för dag ?
Ta med dig Freja och kom hit och lek med oss nån dag:)Jag är rätt trevlig bara man lär känna mig:) Kram Liselotte
Gumman...
Nej, det är inte roligt hela tiden. Och det innebär inte att man inte älskar sitt/sina barn - det gör man alltid.
Grejen är att de är små så oerhört kort tid. Inget går i repris, och jag kan säga att jag haft otroligt dåligt samvete när jag jämfört hur jag var som småbarnsmamma till mina stora barn med hur jag var med lillsladdisen!
När jag var ung mamma gick jag på det där med "jag kan göra allting även om jag har barn"-snacket, och stressade ihjäl mej för att visa att jag minsann inte bara var en bra mamma, jag hade inte förändrats ett dugg!
Det stämmer nämligen inte. Man förändras. Det går på en millisekund, för när man ser sitt lilla barn för första gången händer nånting i hjärnan, världen förändras och alla prioriteringar också!
Med lillen gav jag mej själv tillåtelse att njuta av den där första tiden, de där åren då allting händer... De stora fick mer hänga med, och jag uppskattade nog inte miraklet som jag borde ha gjort.
Barn kräver en oerhörd massa energi, och den måste tas någonstans ifrån. Om du kan hitta ett sätt att fylla på dej själv - jobb eller annat - tjänar alla på det, och du blir inte en sämre mamma för det!
Men missa inte miraklet... Det är så lätt att trilla dit, ramla ner i "jag kan minsann göra allting"-fällan. Nej, man kan inte göra allting, för det orkar man helt enkelt inte! Och vad är viktigast?
Små barn blir stora snabbt. Och småbarnsåren kommer aldrig tillbaka. Jag fanns alltid för barnen, de var alltid första prio, men jag önskar att jag inte försökt klämma in så mycket annat också, för det innebar att jag körde slut på mej själv!
Njut av livet som det är, just nu, för snart får du hämta Freja vid fritidsgården för att hon inte vill komma hem den tid mamma säger...
Kram!
